Igår var det hockey match på Ullevi, fansy som fän. Var meningen att det skulle vara i alla fall. Vi började kvällen på den flygande tunnan med en kopp kaffe (för min del, öl för resterande). I samlad trupp beger vi oss mot Ullevi, där köerna slingrar sig långa, men vad gör det i goda vänners lag. Väl inne på arenan efter en halv timma och visitring på det börjar trängseln... Jaja, SÅ farligt kan det väll inte vara. Matchen börjar och vi har inte ens kommit upp på läktaren, utan står och knôr med alla andra gôbbar, indianer och FBKare. Efter 10 min fick jag en skymt av isen och pucken.... MÅL! Woopa! Yeees! Men istället för att jubla fick jag fick panikångest, kunde inte andas, trodde jag skulle spy och började gråta hysteriskt. Så bror fick snällt följa med mig ut från arenan och åka hem, så resten av matchen avnjöts på första parkett i familjen Liljegrens soffa. Lite otippat.